Vi har även ett stort monster i våran familj, och jag vet att jag är ruskigt partisk, men sötare får man nog leta efter.

Va kul att någon mer än mina "klubben för inbördesbeundran" kamrater har lagt in en kommentar. :-)

Tyvärr så tillhör jag inte kategorin "händiga människor" annars var det ett bra förslag, att sy själv. Men om jag gav mig på nåt dyl skulle det förmodligen sluta med två platta russlar på motorvägen efter att dom kastat sig efter en hare och halsbanden gått sönder. Det man inte har i 

"händighet" får man tyvärr ha i plånboken, den är dock ganska tunn för tillfället. :-) 

Bestämde på fm att vi skulle ta en stadspromenad till en av hundaffärerna här i örebro, har nämnligen sett att Karma har ett så fint halsband (smidigt också bara att dra över huvudet) och  vill ju naturligtvis ha sånna till russlarna. Nu vet ju jag att Emma har beställt sitt på nätet men när jag vill ha nåt så vill jag ha det nu och då menar jag nu. Så vi traskade iväg, bra med stadsrundor mycket ljud och intryck, varmt dock, fick låta monstren pausbada i svartån både på vägen dit och hem. Väl där så blir man lite trött, så fort man vill ha ett halsband till mindre hund än rottweiler så ska det va blommor, hundben eller annat trams på, finns snygga till Tyra men russlarna ska tydligen ha puttenutt halsband. Nu var dom som tur var billiga så det blev två ändå, får väl duga som slit o släng, så får jag väl ge mig till tåls och beställa på nätet. Vill ha samma utförande men gärna kamouflagefärgade eller knalloranga, typ spårlina orange, nån som sett sånna?

Spår är dödskul, tycker Dobby, Han börjar komma igång på viltspår, har varit livrädd för blodlukten tidigare, men med trix och fix går det bättre och bättre. Idag bestämde jag mig för att gå en promenad i motionsspåret och därefter lägga personspår. Trampade upp en patrullstig och avvek sen från den ut i skogen, la ut två föremål(pinnar) som jag ville han skulle markera sen slutade spåret med den alldeles,alldeles underbara pipleksaken. Ha ha tänkte jag, nu får han nåt att bita i, eller hur, några minuter senare var det spåret avklarat och han var lycklig ägare till "pipen", han lyfte aldrig upp pinnarna men han markerade dom bra. Gjorde ett till åt honom men då var han lite övertänd och gick på sök och fick vittring på pipen, genväg var resultatet, dock hittade han ju fram duktigt. Måste nog byta ut pipen mot pinne eller nåt, det blir liksom för "laddat". Mamman har aldrig gått personspår men hon är ju duktig på viltspår och även detta gjorde hon galant, markerade och busade lite med föremålen innan hon spårade vidare. Hon är lite mer noggrann än vad han är i allt man gör med dom, han blir så "hyperpå", Karmas matte pratade om nån "on/off" kurs, där man lär sig sätta igång resp stänga av hundarna lite bättre. Det vore nog nått för oss. Spår i alla former verkar iallafall vara en toppen grej för russlarna, dom blir såå trötta. 

Tog en morgon promenad i maklig takt ute vid stallet i morsse, allt var trivsel, russlarna skötte sig och solen sken. När vi sedan kom hem kollade jag igenom dom efter fästingar som vanligt, fy f---n rent ut sagt, det bara kröp, överallt, 5-6 på lillskiten och 7 på mamman. Trots halsband, dock hade ingen satt sig så dom kanske hjälper på det viset. Det blev sen dusch för oss alla tre. Jag önskar att någon supersmart kemist el bíolog kunde komma på ett sätt att utrota dom där vidriga parasiterna, vad jag vet gör dom ingen nytta överhuvudtaget.

Kl 9.00 dagen efter power walken på nästan två timmar sover russlarna fortfarande gott, riktigt rask promenad i två h, utan matte,,, då blev t om russel monstren trötta. Men GUUUD vad goa och mysiga dom är då, med risk för att vara en tjat kärring: En trött russel är en lycklig russel. Nu satsar vi på viltspår på tors fm, jag får lägga i snäll terräng, för min skull.

Nu kom våran kompis Kristin för att ta med russlarna ut på power walk, hon orienterar och är superhurtig. Russlarna såg lite förvånade ut när inte matte skulle gå med. Gick lite baklänges och tittade, hoppas det går bra och att dom får en skön runda.

Uhh, va trist att inte kunna röra sig normalt, russlarna bli faktiskt odrägliga också. Häromdagen strosade jag långsamt runt på en stor äng ute vid stallet, bredvid ligger en liten sjö med massa vass och näckrosor mm, russlarna sprang och busade, dom har aldrig varit intresserade av att gå i den sjön för det är gyttjiga kanter och den är allmänt otillgänglig. Särskilt mamma Maja gillar långgrunt och sandstrand, men eftersom det inte händer så mkt kul just nu så tyckte dom att det kanske kunde va lite spännande att snoka lite i kanten på sjön. PLASK och adjö blev det när monstren fick fart efter några änder, jag ropade lite halvhjärtat och strosade fram mot sjön och försökte se nåt bakom alla buskar, höll på att få en hjärtinfarkt när jag såg att båda djuren var mitt ute på sjön. Ropade så mkt jag kunde med mitt revben och lungpaj, men dom bara simmade, paniken växte, mamman simmar inte särskilt kraftfullt och kan ibland få lite panik och då simmar hon bara med frambenen då sjunker hon lite stående och plaskar sig själv i ansiktet... får mer panik osv... inte roligt. Lillskiten däremot simmar som f---n och var nästan ikapp anden när den lättade och flög iväg, då hade han nästan simmat över sjön och bottnade ,puuh, han rundade sjön tillbaks till mig. Mamman simmade och simmade men hon kommer inte lika långt som han så jag fick ropa och ropa och försöka dirigera henne tillbaka mot kanten, efter typ en evighet så kom hon upp och hade "bara" ett litet panikanfall under simturen som dock gav sig när hon hörde mig ropa. Vilken pärs, till råga på allt ska man vara glad och trevlig mot hundarna när dom väl kommer tillbaks, inte så lätt när man blivit så rädd så man har lust att strypa båda två. Slutet gott allting gott tack o lov, förutom att jag hade ännu ondare i revbenen efter allt skrikande den dagen.